Året var vilket som helst under 90-talet, men min mage säger 1996/1998, då McDonalds lanserade konceptburgarnas konceptburgare; El Maco. Med en speakerröst i reklamen som NÄSTAN kunde ha gått under banderollen MEXIKANSK, slängdes en kryddstark burgare fram tillsammans med de nu kännetecknande skakpåsarna för att extrakrydda pommes frites:arna. Pommes frites:en. Pommes:arna. Potatisen.
 |
| Allt i Mexiko är skrivet med crazy gult typsnitt. |
El Maco som helhet är helt okej, det är en solid burgare och det är lite skoj att kryddskaka pommes, men vafan, är det bara jag som hela tiden märker av en undermedveten drift till att konsumera målet när det väl återkommer, trots att det inte är något jättespeciellt?
 |
| Test för att upptäcka McDonalds-psykos: om alla burgare uppfattas som aptitliga kreationer, snarare än halvrisiga fettpuckar är det något som deff är fel. |
För det är ju där finurligheten ligger: El Maco serveras bara en kort tid under varje år, och varje år blir man lurad av sig själv att äta den för att "den serveras ju nu igen, fan vad najs, El Maco, MINNEN wihoooo!", och det är först efteråt man upptäcker att upplevelsen inte var sådär himla skoj, och att målet kostade 1,5 ggr mer än vad ett McDonaldsbesök vanligtvis går på.
När magen väl har blivit ledsen över de hundratals E-ämnen som pommeskryddan innehöll, så är allt redan passé. Burgaren har försvunnit från sortimentet lika snabbt som den kom, och man står där, som den grundlurade och vilseledda konsument man är. Längtar. Undrar. Frågar; "när kommer El Maco tillbaka?"
"Livet har sina goda stunder" och en av dem verkar vara sentimentaliteten att skaka in krydda i sina pommes frites.
(Märk väl att jag äter El Maco varje gång den finns, och att McDonalds minst en gång i veckan har mig som gäst. Man lever som man lär...)
 |
| "Men han ville ju ha ett Happy Meal med extra korv?! You guys are nazis!" |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar