måndag 25 april 2011

Radioreklam för filmer

Dagen gråtrunk är: när det görs reklam för filmer på radio.

Att försöka locka tittare till en biofilm med endast ljud som hjälpmedel borde ju vara en sann konstform, men funkar det?
Det är ju egentligen bara actionfilmer som kan komma undan, för då är ju mycket skottljud, skrik och explosioner synonymt med att det händer skit i filmen, och detta gör att reptilhjärnan definitivt vill vill vill se (nåja).
Lättsåld punch: "It's Pocahontas but with special effects ON CRACK"
Ju mer intrikat filmen är, desto svårare blir det att göra reklamen, eftersom man både har en tidsbegränsning på typ 20 sekunder, och en viss svårighet att uttrycka filmens mer komplexa substans med ljud.
Summera den här på 15 röda vettja!

Här tar speakerrösten vid, och försöker locka med A-listeskådespelaren, lösryckta citat och/eller tuffa sammanfattningar av handlingen.

"Vad är dröm, vad är verklighet?! PANG "NEVER DREAM FROM YOUR OWN MEMORIES!" BOOM "If you die...you don't wake up. You go to limbo."  DUUUUH Leonardo DiCaprio DUUUUUH i höstens stora psykologiska actionfilm DUUUUH Inception DUUUUUUH "There's no room on this mission for tourists" DUUUUH Biopremiär nu på tisdag"

Är det någon som direkt bara "JA FY FAN VAD FET DEN VERKAR, LJUDET ÄR JU ÖVERMAXAT, DIALOGEN INNEHÅLLER FETA LINES, GE MIG FEEEEEELMEEEEEEN!" ?

Då är du antagligen den här personen, och då har jag inget mer att tillägga

torsdag 21 april 2011

TV-tittande modell SLÖ

Dagens gråtrunk är: slötvtittande = att titta på TV slött = att slött ligga och titta på TV = att titta på TV utan att egentligen ha aktiverat hjärnan mer än för att bara precis kunna uppfatta det som utspelar sig på skärmen.

Det finns tre infernon av denna aktivitet:

NIVÅ 1 - Allmänbildning och samhällsinformation - Kräver basic tankeförmåga och/eller förkunskaper hos tittaren
Exempelvis: Vem vet mest?, Livesändningar från Riksdagen (DET ÄR SKITKUL!), Debatt, Text-TV, Matprogram av alla slag.
Här kan man ändå försvara sig med att slötittandet bidrar till återkoppling alternativt nyskapande av 'intressant' information, som senare kan komma till användning. Vem vet när man kan behöva kunna vilken artist som låg etta på svensktoppen i juni 1963, hur tomt Rosenbad egentligen är, alla svordomar Gordon Ramsey kan, eller huruvida datorspel ska förbjudas för barn eller inte? Bäst att ha koll!
Rickard Olsson vet hur man MINDFUCKAR


NIVÅ 2 - Sitcoms av sämre kvalitet - Kräver varken tankeförmåga eller förkunskaper hos tittaren

Exempelvis: Spin City, Cheers!, 2 1/2 Men
Halvrisiga till risiga sitcoms, där premisserna är såpass enkla, att vem som helst kan kastas in i vilket avsnitt som helst och med öppen mun ändå lyckas följa storyn helt okej. Det är egentligen aldrig så att man skrattar, eller ens ler, men det är rörliga bilder och ljud - vad mer kan man begära?
Gillar någon detta? For real?

NIVÅ 3 - Klipp-program -  Kräver ingenting. Det finns oftast inte ens någon handling/poäng/mening med programmet, det är bara löst samlade klipp som på nåt sätt ska knytas ihop till en programsäck. Om det finns handling, så är den polis/myndighetsrelaterad och tämligen lös.
Exempelvis: Road Wars, Gränsvakterna: Australien, World's Wildest Police Videos, egentligen allt som går på TV4+.
Man tappar långsamt bitar av sin själ varje gång man sitter igenom ett helt avsnitt. Änglar gråter. Barn dör. Det är helt enkelt förkastligt att titta på skiten, men på någon vänster så kan man hitta sig själv hörandes punches såsom "But this criminal's luck is about to run out. LOOKS LIKE THE ONLY RIDE HE'LL BE TAKING...........................IS TO JAIL!".
Kontentan i ALLA dessa program är:
*svarta personer får extremt mycket stryk av vita amerikanska poliser
*man bör inte smuggla knark i fickorna när man ska flyga
*myndigheterna vinner alltid. ALLTID! AAAAALLTID!
"Tack TV4+! Nu vet jag och min white trash-flickvän att vi inte ska röka crack i prostitutionsområden samtidigt som vi kör bil!"


LÖSNING: Om du av någon anledning skulle vara sugen att slå dig ner vid något tankebefriat program, ska jag istället rekommendera SVT2:s testbild. Den dyker dock först upp runt 02:00-tiden, men misströsta ej!
Komplettera denna fina bild med följande Spotifylista:  Testbild
De karakteristiska testljuden är tyvärr inte närvarande i listan, men om du verkligen behöver dem, så känner jag människor som kan fixa fram...

söndag 17 april 2011

El Maco

Dagens gråtrunk är: McDonalds-menyn 'El Maco'.

Året var vilket som helst under 90-talet, men min mage säger 1996/1998, då McDonalds lanserade konceptburgarnas konceptburgare; El Maco. Med en speakerröst i reklamen som NÄSTAN kunde ha gått under banderollen MEXIKANSK, slängdes en kryddstark burgare fram tillsammans med de nu kännetecknande skakpåsarna för att extrakrydda pommes frites:arna. Pommes frites:en. Pommes:arna. Potatisen.
Allt i Mexiko är skrivet med crazy gult typsnitt.

El Maco som helhet är helt okej, det är en solid burgare och det är lite skoj att kryddskaka pommes, men vafan, är det bara jag som hela tiden märker av en undermedveten drift till att konsumera målet när det väl återkommer, trots att det inte är något jättespeciellt?
Test för att upptäcka McDonalds-psykos: om alla burgare uppfattas som aptitliga kreationer, snarare än halvrisiga fettpuckar är det något som deff är fel.

För det är ju där finurligheten ligger: El Maco serveras bara en kort tid under varje år, och varje år blir man lurad av sig själv att äta den för att "den serveras ju nu igen, fan vad najs, El Maco, MINNEN wihoooo!", och det är först efteråt man upptäcker att upplevelsen inte var sådär himla skoj, och att målet kostade 1,5 ggr mer än vad ett McDonaldsbesök vanligtvis går på.

När magen väl har blivit ledsen över de hundratals E-ämnen som pommeskryddan innehöll, så är allt redan passé. Burgaren har försvunnit från sortimentet lika snabbt som den kom, och man står där, som den grundlurade och vilseledda konsument man är. Längtar. Undrar. Frågar; "när kommer El Maco tillbaka?"

"Livet har sina goda stunder" och en av dem verkar vara sentimentaliteten att skaka in krydda i sina pommes frites.

(Märk väl att jag äter El Maco varje gång den finns, och att McDonalds minst en gång i veckan har mig som gäst. Man lever som man lär...)
"Men han ville ju ha ett Happy Meal med extra korv?! You guys are nazis!"

lördag 16 april 2011

Megaband

Dagens gråtrunk är: band som har på tok för många medlemmar, utan att egentligen kunna visa ett resultat som krävde såpass många medlemmar.

WTF säger ni, Hoffmaestro (+ Chraa) och I'm From Barcelona säger jag.

Hoffmaestro
11 medlemmar
Hitlåt: Highway Man
Låten består ju egentligen bara av grundstämma + 2 stämmor till + handklapp + gitarr + ägg (sånt som man inte ville ha under musiklektionerna i grundskolan), och då har vi prickat in 6 pers.
Vad resterande 5 gör, antar jag är att 'digga', alternativt skriva fyndiga och djuplodande texter (ta en titt på den oerhörda kreativitet som ligger bakom låten "Eru beng?")
Sen bör det tilläggas att hatt är jävligt svårt att komma undan med, och i ett band brukar ju endast en person kunna anamma en 'grej' som är dennes egna. Inte i Hoffmaestro. Två jävlar envisas med att ha hatt hela tiden, i något slags desperat försök att överglänsa den andres fake-cred.
Observera Kevin Federline-nöjdheten i deras flin.

I'm From Barcelona
28 medlemmar (!)
Hitlåt: We're From Barcelona
Här tror man ju lätt som lyssnare att 28 personer i ett band skulle kunna göra some crazy ass melodisk skit, men då har man väldigt fel. Istället väljer bandet att låta typ 3/4 av truppen sjunga samma stämma, så det låter i det stora hela som en dåligt planerad kör på en skolavslutning.
Och som på en skolavslutning, så märker man ju inte i en stor hop om någon skolkar - good thinking av Barcelonabandet.



Gör en Snook; dela upp bandjäveln på två och gör likvärdigt risiga låtar, så ökar valfriheten och rimligheten. Tack.

tisdag 12 april 2011

Urvalsprocesser

Dagens gråtrunk är: den överläggning som sker i huvudet hos de som stiger på en relativt fullsatt buss när de måste sätta sig bredvid någon annan.

Tanken slog mig under morgonens kollektivtrafikseskapad, att det måste finnas ett antal kriterier som styr urvalet av okänd busspartner, då jag själv idag lyckades bli vald typ näst sist (oh snap oh snap), samt att jag senare, utan att tänka på det först, anammade samma sak;  att under några millisekunders huvudaktivitet göra en gallring bland alla potentiella passagerare för att sedan sätta mig ner där det såg mest rimligt ut att vara.

Till dessa studier har jag använt mig av: Skånetrafiken - Makes people walk

Scenariot: bussen är såpass utnyttjad att det inte finns några säten med två lediga platser kvar att tillgå. Detta medför att en ny passagerare måste sätta sig bredvid en befintlig passagerare, för att kunna relalalalaxa hårdast under resans gång.
So far so good, men jag har svårt att tro att samtliga människor går omkring med "don't give a fuck"-attityd och bara sätter sig ner på den första platsen de kommer över, mer än de gånger som bussen är kraftigt försenad, dagen har varit ovanligt hård osv osv.
Nej nej, jag tror mer att det är en galet snabb kalkylering, snabbare än vad alla andra sociala analyser någonsin är, som sker i huvudet och denna med ett antal kriterier i åtanke:

Varför är alla pressbilder från Skånetrafiken soliga? Skånetrafiken är för mig; att i extremt hårt regn och blåst vänta på en buss som aldrig kommer, och detta trots att jag redan innan bussfärden har haft en dålig dag, med dålig mat, huvudvärk, generell känsla av olustighet och depression.

1. Utseende - Klassiskt mänskligt beteende, även om samhället gråter ut att det inte spelar någon roll. Naturligtvis söker man sig till människor som ser bra ut (av det andra könet, naturligtvis), ibland av den enkla anledningen att man på någon vänster tror att bussresan bara skulle eskalera in i att man lär känna någon ny som är snygg.
That has yet to happen. (Fast jag minns att en tjej en gång klagade på att diskanten var för hög från mina hörlurar, vilket ledde till ett 25 minuter långt tvistemål där jag lyckades bli ovän med någon jag inte känner)
Vanligtvis görs detta urval bara för att det är någon slags standardrespons i situationen. 
Utan att sänka mig själv till att behöva gråtrunka, så antar jag att obskyra humoristiska t-shirts och ett underligt skägg skrämmer bort många. Eller så ser både gothrockaren och nynazisten helt enkelt bättre ut än vad jag gör.
Alla hade satt sig bredvid Rickard Olsson - för han vet mest.

2. Ålder - Här är en intressant faktor, för det kan både vara bra och dåligt att sitta bredvid någon som är äldre (och med äldre syftar jag då på pensionär). Fördelen är att pensionärer faktiskt nästan alltid har "don't give a fuck"-attityden, vilket innebär att vederbörande inte påverkar ens egen resa i någon annan utsträckning än att de behöver resa sig från sätet tidigt när de ska av - vilket i och för sig kan vara jobbigt. Att sätta sig ner bredvid yngre personer ser mest creepy ut, och ger inte direkt det där positiva skenet av god karaktär som man letar efter.
Att sitta bredvid ClipArt-pensionärer är dock inte kul om man inte pratar Wingdings.
3. Mobiltelefonaktivitet - Diffus, men det jag menar är att man inte orkar sitta bredvid någon som pratar i mobiltelefon, detta även om man skulle ha iPodPhonePad att underhålla sig med. Det stör något oerhört, och detta är något som äldre människor framförallt kan tänkas använda sig av, när de väljer att inte sätta sig bredvid mig.

Mobilklädda barn som pratar med sig själv är dock okej att sätta sig bredvid. Hoppas jag.
4. Lukt - Tyvärr inser man oftast för sent, att någon luktar illa, om det inte är någon som luktar osedvanligt illa. Värst är de människor med en andedräkt som måste vara en blandning mellan ruttnande djur, kärnavfall och livssorg, när de dessutom sitter med öppen mun under hela resans gång. Inte jag - for real.


5. Personlig koppling - Tvåeggad som fasen. By default så ska man, om utifall någon man har minsta sociala koppling till redan sitter på bussen (läs Facebook-vän), sätta sig bredvid denna och slå igång någon risig konversation om hur mycket det är att göra på utbildning/jobb. Detta är helt okej, OM det nu inte är så att den sociala kopplingen är såpass vag att du direkt kan förutse hur jobbig stämning det kommer bli när allt är sagt efter 1/3 av bussfärden. Då tycker jag det är fullt rationellt att stirra ner i mobilen när man går på bussen, och hitta ett annat säte för att man "missade" personen i fråga.
Det känns faktiskt som att typ 390 av dessa inte skulle sätta sig med mig. Jag förstår dem, jag hade inte heller gjort det.

lördag 9 april 2011

Kaffesituationen

Dagens gråtrunk är: hur varmt serverat kaffe alltid är, och hur den personen du fikar med, VEM DET ÄN MÅ VARA, alltid dricker från sin kaffemugg innan du ens kan överväga att sätta läpparna till den kokande dryck som du nyss köpt.
Tecken på att baristan är på tok för intresserad av Dig, alternativt lider av OCD.
Är det ett socialt spel jag inte har fattat, att det är mer creddigt att dricka så tidigt som möjligt?
Har jag ovanligt känsliga läppar och svalg?
Umgås jag bara med härdade galningar som gillar att skada sig själva med kokhett kaffe?

Tacksam för svar // P21

tisdag 5 april 2011

Människor och medmänsklighet

Dagens gråtrunk är: människor, som gång efter gång visar prov på oerhörd intelligens och prioriteringar ute på Internetz.

Ansiktsboken skapas det dagligen events och grupper som stillar samvetet bland alla 'medvetna' människor, genom att erbjuda en snabb och okomplicerad möjlighet att uttrycka solidaritet/stödja diverse mer eller mindre vettiga causes. Problemet är att allting är väldigt flyktigt i hippa Sverige, och när det väl kommer till kritan så är det roligare att fokusera på 'problem' i närområdet, eller ja, som direkt påverkar humör på fritiden, snarare än att känna solidaritet med saker som är lååångt borta.


EXEMPELVIS:

Eventet "Vi som vill ha en tredje säsong av Solsidan ( namninsamling )" har i skrivande stund 28832 underskrifter. 


Solpsykos i Sverige since 1985

Solsidan är tydligen the new shit inom igenkänningshumor, och har definitivt sina stunder av bra komedi (har jag YouTube:at mig fram till), och därför är det väl inget konstigt med hur många som vill se en tredje säsong?

Jämför dock detta med:
*Ship To Gaza-Sweden - Grupp som stödjer förnödenhetstransporterna till Gazaremsan.
23450 underskrifter

*Stoppa gatuvåldet! - Ett försök att skapa ett tryck mot det ökande gatuvåldet i Sverige.
3763 underskrifter

*Free Dawit Isaak - Grupp som verkar för att den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ska frias från fängelset, där han har suttit utan rättegång sedan 2001.
15666 underskrifter

Ingen av de ovan nämnda sakerna är alltså likvärdig med efterfrågan som är kopplad till en möjlig tredje säsong av Solsidan. Klart att människor är solidariska och medmänskliga... 
bara det inte är något bra på TV.

Behöver jag ens nämna grejen när alla medvetna människor i slutet av 2007 skulle bära röda tröjor för att stödja munkarnas protest i Burma? Kommer de människorna ihåg landet, konflikten, munkarna eller minns de bara, om de blir påminda, att de bar en röd tröja?
Meh.