Vardagsfail

Dagens gråtrunk är: när jag i mitt semi-förkylda tillstånd skulle vara lustig på bussen, men återigen fick indikationer från världen att jag är bättre off med att hålla käften.

Världen facepalmar mig. Det känns sådär.

Bakgrund:
Skånetrafiken bjöd istället för någorlunda bekväma tåg från Lund till Malmö, på en sardinasksproppad buss 169. Denna buss var verkligen sprängfylld, så till den grad att resan i sig kunde räknas som sommarens sista dag pga temperaturen och den kvava luften. Aaaanyhow, jag såg att en sittplats plötsligt friades upp (höjare) men en tjej hann snärja åt sig den, varpå jag droppade ett "bensinen är slut i Ken Rings 'Nu måste vi dra'"-aaah. 

0:16 för att hänga med i mitt resonemang

Tjejen frågar då lite på skämt om det är okej att hon tog platsen, och jag svarar "aaah, jaaa, ja okej, men det är lite mot min vilja", lite skratt = bra social interaktion med andra människor i yeslife. 

Här borde jag nöjt mig med att någon var halvrimlig i min vardag, och att jag var halvrimlig tillbaka men ack nej.

Var det gick fel:

När bussen senare äntrade Södervärn och jag skulle gå av var jag standard-desorienterad och koldioxiden under färdens gång hade satt min hjärna i vänteläge. Jag märker att tjejen som stal min plats går framför mig precis när jag går av bussen, och på någon vänster så jobbar mitt huvud fram att jag ska droppa en sista rolig kommentar för att avsluta mitt besök i den verkliga världen.

Bull bara att 

1) Hon var helt inne i sina egna tankar

2) Jag hade rosslig förkylningsröst

3) Det var en helt värdelös idé

Bildtext med något skämt om Picard i Star Trek. Och facepalm.

Resultat:

"Hrrrmrdu ärrsch skyldig mig för platsen" framkrystat som genom sandpapper och daxwax, säkerligen med något otäckt leende på mina läppar, jag vet inte, förtränger detaljerna.

Hon tittar snabbt över axeln på en randomdude som är lite för nära (tack vare folktrycket, for reals), och vänder sig igen, föser sig ur bussen snabbare och går snabbt iväg, bara för att kasta ett antal nervösa blickar bakåt.

Man vet att man lever i framtiden när memes funkar IRL

För övrigt känns det skönt att ha Internet igen. Då slipper jag förhoppningsvis sånt här, nu när jag återigen är skyddad och trygg i min Wikipedia-kokong.