The longest yard

Dagens gråtrunk är: när man misslyckas med att köra drive-in på McDonalds.

Hur kan man misslyckas med något som basically är att köra fram till en lucka, sträcka över pengar, köra fram till en ny lucka och få mat? Det är banne mig mer komplicerat att beställa inne på restaurangen, med allt vad väntetider och osäkerhet över var man ska ställa sig för att vänta på maten heter.

Svaret är dumt; man lyckas köra cirkus 20 centimeter för långt ut från en bekväm överräckning av monetära medel i lucka 1, vilket skapar en oerhört tråkig situation för båda parterna av transaktionen. Jag tvingas ta av mig säkerhetsbältet för att sträcka över en hundralapp, och då har jag dragit det lättaste strået, i och med att McDonaldsinkarnationen måste räcka mig mynt i retur (TVÅ HÄNDER) och är begränsad av luckans placering, mer än vad jag är begränsad av bilen.

Jag skakar för övrigt hand på detta sätt. Oerhört sensuellt och oerhört otäckt.

Naturligtvis insåg jag misstaget tidigt och försökte kläcka ur mig något räddande skämt i stil med "Jahopp, det var inget dåligt distansförhållande" (helt seriöst, 'distansförhållande' nämndes), men kassörskan hörde inte vad jag sa och bad mig upprepa det, vilket jag efter några millisekunders eftertanke inte kunde hitta något bra skäl för att göra, så hon fick nöja sig med ett pinsamt "Uh...nej, det var inget", som om situationen inte var risig nog.
I hennes huvud hade jag redan blivit dödskallemärkt som en galning, och jag mumlade något tyst för mig själv för att ytterligare spä på idiotin. Därefter höjde jag volymen på whatever distade gitarrer som spelade i bakgrunden av min vardag i hopp om att glömma händelsen och försvinna till nästa lucka...

...där hon naturligtvis dyker upp igen. Sänka volymen, ta emot maten, le som en idiot och lämna platsen för att aldrig mer återvända. Fan.