Mångfacetterade telefonmannen

Jag tycker personligen att jag har ett helt okej förhållande med personal på diverse ställen, det vill säga jag föredrar att hjälpa mig själv men jag har inga problem med att fråga någon om jag finner behov av det. Nu på sistone har jag dock börjat observera ett visst beteende när det kommer till att tala med människor per telefon.

Att prata med människor vid telefoner om telefoner har jag däremot inga problem med

Ponera att jag behöver veta om en affär tillhandahåller en produkt jag söker, då ringer jag ju naturligtvis affären i fråga.
Introducerar mig med förnamn och pratar så rent jag kan (med en nästan tillgjord röst, bara nästan), får svaret, tackar så mycket och sedan lägger jag på.
Någonstans långt nere i själen är jag nästan lättad över att situationen har passerat och jag är precis på väg att fortsätta med dagen då jag kommer på att jag exempelvis inte vet hur länge affären har öppet.
Uns av panik.
Ringer tillbaka till affären och någon på andra sidan svarar.
Några millisekunder passerar innan min hjärna sätter i verket den plan som filurats ut på ungefär lika lång tid.
Plötsligt hör jag mig prata antingen grovkornig skånska, stockholmska med extremt rullande R eller bara med ett mörkare tonfall.
Dialogen fortsätter tills jag får informationen jag söker och därefter avslutas samtalet.
Jag lägger ner telefonen och dagen fortsätter, men häromdagen reagerade till och med min automatiserade hjärna på att jag pratade kristianstadsdialekt med en försäkringsförsäljare.
Varför? Vad tjänar jag på detta? Vad är korrekt telefonröst?

Telefoten blev inte alls en lika stor succé som telefonen.

 Jag vill gärna ha en tanke, en känsla, av att det hela beror på att jag hellre vill kommunicera med människor i verkligheten - ansikte till ansikte, men jag tror snarare att jag bara är dålig på telefon. 2011 och jag är dålig på telefon. Suck.